Min mormor gick alltid ut och satte sig och skalade potatis när det fanns möjlighet till det. Tid och väder spelade in förstås. Hon var "bondmora" med fem barn och tyckte det var så avkopplande att få sitta ner några minuter på farstukvisten, skala potatis och njuta av livet på landet. Trots att hon började jobba på ålderdomshem när ena sonen tog över gården, och även när hon var pensionär så gick hon ut och satte sig och skalade potatis när det var möjligt.

Och vet ni? Det gör jag med! Jag kan känna hur hon kopplade av när hon satt där, kunde drömma, planera och fundera ...

Och jag sitter där på altantrappan, i solen, lyssnar på ungarna på skolgården, Nala som gnager på ett märgben och BeNice som hjälper till med potatisskalningen ... och tänker på min lilla mormor. Minns henne sitta ute och skala potatis. Jag vet att jag frågade henne varför och hennes enda förklaring var: Det är så avkopplande!

En stark, snäll, stolt, envis och tacksam kvinna - en riktig mormor!

Det är många år sedan hon gick bort men jag saknar henne fortfarande. Alla hennes upptåg, att hon köpte ut vin till mig när jag var 16 ;-) (det visste du inte mamma!), alla hennes uttryck som vi, hennes barn och barnbarn, använder och slänger oss med. "Som mormor sa ..."

Ett av henns motto var: "Man ska vara glad att man är som man är, när man inte blev som man skulle".

Så sant mormor lilla!

Potatisskalningsassistenten i farten ...